Ett dygn kvar.

Då var det mindre än ett dygn kvar tills julafton träder in. Minns när man var yngre. Då var denna dag en dag man kunde gå och längta efter ett helt år innan. Strumpan på dörrhandtaget...vad skulle finnas i den på morgonen? När kommer tomten? När börjar Kalle Anka? Det var många frågor och föräldrarna sprang runt som stressade illrar samtidigt som de slängde iväg ett "spelat" leende, allt för att hålla barnen lugna. Inte orkar man som stressad förälder med uppspelta barn springandes runt benen när julskinkan ska förberedas, klappar ska slås in och samtal ska ringas till släkt och vänner och tacka för fina buketter samt julkort. Som liten kunde jag märka av denna stress...tydligt. Mina föräldrar var inte särskilt bra på att dölja sin irritation och stress. De försökte så gott de kunde, först klockan 15:00 slog de sig till ro framför TV:n med sina två döttrar alldeles dyblöta av svett. Idag kan vi skratta åt det och stress är något vi hatar i min familj. Ingen mår bra utav det...

...därför gör det ONT, ONT, ONT när jag på stan gett mig ut för att filma. Jag har i princip gett upp och tänker att jag fortsätter efter julhetsen. Just nu går det inte att springa runt i Nordstan. Har försökt, men det går i slowmotion och dessutom dör jag själv i en hjärtinfarkt om jag fortsätter hålla på som jag gör just nu. Det känns som om jag befunnit mig på en rockkonsert eller liknande när jag slungats ut från Nordstan de senaste två dagarna. Är heeeeeeeeeeeeelt sluuuuuuuuuuuuuuuuut i kroppen. Det är hysteriskt och jag mår dåligt när jag ser videosnuttarna därifrån. Så...ska avvakta nu. Har beslutat mig för att fortsätta mitt skrivande istället. Det blir bäst så.

Så, fortsättningen av filmande fortsätter i slutet av mellandagarna samt efter nyår. Fram tills dess är det skriva som gäller. Mina guldskor behöver vila. Jag också.

/J