"Alla är nöjda...men ingen förblir lycklig"

I helgen har jag varit ute på julshopping. Men jag har dock inte gjort, vad som möjligtvis, förväntas göra utav mig - det vill säga julhandla. Jag har istället varit den som betraktat omgivningen. Genom min kameralins har jag studerat/dokumenterat hur människor, vid den här tiden på året, rör sig i Nordstan och i dess närområde.

Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det egentligen är som jag håller på med. Min tanke med detta blogginlägg är att för andra, och för mig själv, klargöra mitt handlande och process.

Okej. Som tidigare nämnts har jag läst boken Nextopia skriven utav Micael Dahlén (tack för lånet Julia!). Dahlén är professor i företagsekonomi och kallar dagens samhälle för "förväntningssamhället". Jag kan varmt rekommendera Nextopias egen hemsida, http://nextopia.info/, där en mängd information om berört samhälle finns att tillgå. Personligen ifrågasätter jag inte Micael Dahléns teorier utan väljer istället att höja dessa tankar/reflektioner/funderingar till skyarna. Det är här mitt projekt har sitt ursprung. Här tas kärnan vid. Kika också in på Dahléns egen hemsidahttp://micaeldahlen.com/. Dock inte så mycket information om författaren själv, snygg sida däremot.

För en vecka sedan såg jag även filmen "Kids and money" och jag vill mena att denna film, enligt mig, understryker och förstärker Dahléns teori om det moderna samhället. Vi lever i ett samhälle fullt av förväntningar. Förväntningarna är många och innehar olika "fack/områden" tex. nästa vara/produkt, nästa jobb, nästa partner etc..."nästa sak" förväntas vara det bästa. Jag gick in i mig själv; funderade och blev alldeles tagen. Jag lever en vardag vilken präglas utav utopier. Vi stärvar (kanske omedvetet numer?) efter att uppnå lycka genom att vi förväntas bli det då nästa sak kommer bli bättre än det förra. Men gör det oss lyckliga?

I onsdags förra veckan hade jag handledning. Då vågade jag påstå att förväntningarna skapar orättvisor i samhället. Tillsammans med min handledare formulerades påståendet till en fråga...Hur skapar förväntningar i samhället orättvisor? Jag har funderat på detta och anser mig ha ett svar. Dock har det dragit sig mer åt att fokus alltmer verka hamna på missnöje istället för i att tänka orättvisor. Jag har laddat om.

Igår satte jag mig och kikade igenom de filmer och foton jag hade tagit. Försökte få ihop något. Kändes inte bra. Satte mig med ytterligare en mindmap. Gick inte. Bläddare och bläddrade. Funderade och funderade. Hur ska jag gestalta min lösning? Kan jag ge en hint av lösningen? Måste jag "visa upp" svaret? Processen är viktig. Jag vet detta. Därför sitter jag här och skriver.





Var inne hos Arild idag. Försökte printa fram lite bilder som ska bli julklappar. Blev fina! Därefter begav jag mig upp i skulptursalen. Taggad till tusen! Satte igång med en gång. Plockade fram mina guldskor, tänkte att de kanske kunde medföra en lösning. Men så blev inte fallet. Kröp runt och fotograferade. Skrev en ny mindmap (har säkerligen skrivit 412 stycken sådana nu), men den gav inte mer än de övriga jag sedan innan konstruerat. Tillslut kom lite klasskamrater upp. Jag ställde min frågeställning rakt ut och vi verkade tycka samma sak. Jag jobbade lite till, sen begav jag mig ut på stan för att filma ännu mer. Åkte hem och försökte klippa till ngt. Och nu har jag det. Här kommer ett litet smakprov. Dock har jag MYCKET kvar. Men det gör inget, för nu känns det som om jag kan ha funnit min "nyckel".

/J