Det närmar sig jul och det shoppas något alldeles fruktansvärt mycket.

Då ska vi se. Jag är tillbaka i klassen igen efter att under ett par veckors tid försökt mig på att tillsammans med A utföra mitt examensarbete. Men tidsbrist gjorde att ett beslut fattades om att avvakta med examensarbetet och ta det lite senare i utbildningen. Dock har detta arbete resulterat i mycket annat som nu tagit riktning i ett nytt projekt!

För att läsa om examensarbetet, studera bilder och även ta del av ett par filmer är du varmt välkommen att besöka min andra blogg här.

Men nu fokus på projekt nr 2! Jag skulle vilja säga att detta projekt har en ganska stark anknytning till mitt föregående projekt vilket var inriktat på integration och segregation i samhället samt vilken frustration det leder till att känna ett utanförskap i samhället. Till en början hade jag funderingarna om att ta detta vidare i form av vad det innebär att leva i ett samhälle där (viktigt: jag upplever det så här)individen tenderar att bli alltmer egoistisk och drar ifrån att tidigare levt i en mer påtaglig gemenskap bland människor. Jag ville kontra individen vs gemenskapen i samhället. Låter det luddigt? Förstår det. Det är mer klart i mitt huvud...tror jag? Nåväl, dessa tankar ledde vidare i annat. I måndags såg vi filmen "Kids and money" vilket fick mig att koppla tanken till Micael Dahléns bok "Nextopia" där han lyfter fram sin teori om det moderna samhället. Dahlén menar att vi idag lever i ett samhälle fullt av förväntningar där vi blir lyckliga en stund för att sedan återgå till en ny strävan efter mer, mer, mer! 80-talisterna kallar han för "generation stress". Filmen, ja..den jag med flera såg i måndags, upplevde jag stärka Dahléns teorier om "förväntningssamhället".

Jag vågar hävda att förväntningar skapar en orättvisa. Människor vill ha mer. Vi ser, inklusive jag själv, produkter i skyltfönster runt om i Göteborgs stad och en längtan om att "vilja ha" uppstår. Vi kanske inte kan inhandla produkten med en gång, en förväntan om att köpa saken påbörjas dock och när pengarna trillar in står vi där i kassan och slutligen köper den produkt vi så länge längtat efter att "ha". Gör den oss lyckligare? Enligt Dahlén rör det sig i genomsnitt om att lyckan varar i max tre månader för att sedan övergå i en annan förväntan och längtan efter en ny produkt. Vi konsumerar hejdlöst, återigen inklusive jag själv, och bidrar till att bygga upp ett "prylgalet" samhälle. Detta menar jag skapar klyftor. Media talar om "hur vi ska leva våra liv för att bli lyckliga" och en strävan efter att uppnå denna "lycka" infinner sig hos människan. Har man pengar skaffar man sig de där skorna med ens, har man inte pengar kämpar man hårt för att slutligen kunna bära just de där skorna. Vi blir ju lyckligare, så varför inte? I alla fall i tre månader...

Hur har vi då råd? Ja, en del har pengar...det klirrar året runt i plånboken. Medan andra, som tidigare nämnt, får kämpa. Hur då? Ja, kanske har man tre jobb, tar ett sms-lån eller ger sig in i kriminalitet...detta för att passa in, för att vara någon, för att bli sedd. Förväntningarna skapar en orättvisa. En orättvisa som enligt mig heter duga.

Vad gör jag för att göra samhället bättre? Jag börjar med detta projekt. Jag klipper sönder mina skor, mina skor som jag köpte...bara för att de var lila. Lila skor "gör mig till någon"...jag kommer bli lycklig. Jag blev inte lyckligare. Skorna har knappt använts. Nu klipper jag sönder dem.

/J