Bygga, bygga och bygga.

Okej. Sommarkursen har påbörjats. Jag kommer på mig med att jag reflekterar något oerhört nu och har förstått att jag ständigt kommer till nya insikter beträffande mig själv. Jag tror det kallas utveckling. Utveckling verkar vara något mycket centralt även i sommarkursen. Jag vet inte vad som kommer hända, lever i nuet och det känns lika spännande som alltid. Eller vänta, kanske mer spännande denna gång?

Jag har fortfarande inte "smält" min tornado, känslan av att befinna sig i den sitter kvar. Jag har däremot fått litet distans till den och jag upplever att jag växt, något har hänt inom mig sedan den kom upp och därefter plockades ned. Därför kan det vara så att "befinna sig i sommarkursens innehåll" upplevs som snäppet MER spännande än vad jag tidigare upplevt. Jag tar itu med mig själv på ett annat sätt än innan och jag upplever även att jag reflekterar och ser saker lite annorlunda. Mer specifik än så kan jag dock inte vara just nu, för jag vet inte själv vad jag går igenom. Jag vet dock att det är kvalité, till tusen. Bort med kvantitet nu, in med kvalité, oavsett vad det handlar om.

Sommarkursen känns väldigt intressant och idag öppnades dess port. Imorgon kommer jag ej kunna medverka på plats då jag jobbar. Undra om någon kommer "hota" min ruta? Min fysiska plats där jag påbörjat bygget av min stad. Jag har svårt med inkräktande, jag borde lära mig att hantera det. Eller, kanske inte alltid, men jag ogillar tanken på att inte själv vara närvarande när det händer. Kommer jag få en chock? Ahh, lite rädd är jag nog.

Jag trivs i skulptursalen. Jag trivs med klasskamraterna. Jag trivs med lärarna och jag vill påstå att jag även trivs med mitt påbörjade "work". Vad som händer, jag vet inte...den som lever får se.

/H