Kära klasskamrater - tack!

Kära, bästa och goaste klasskamrater. Jag vill inleda detta inlägg med ett STORT TACK beträffande vinsten igår. Även om det "bara" var på "skoj" betydde det jättemycket för mig med en vinst. Stort tack till er! Det värmde enormt.

Igår hade vi alltså redovisning av våra små byggnadsprojekt. Jag upplevde att många utav oss studenter hade likasinnade upplevelser kring veckans gång och kring att finna rätt fokus i spelet. Vad var viktigast; korten eller bygget? Är livet kanske redan ett spel? Hur förhåller vi oss då i ett "låtsasspel"? Varför säger man (läs jag) inte ifrån när man (läs jag) noterat ett obekvämt beteende hos andra? Som K sa: Ofta noterar man, men agerar sällan. Det stämmer många gånger vad gäller mig själv i alla fall. Kunde verkligen känna igen mig i hennes yttrande.

Det har varit spännande. Intressant. Vara en del i ett spel. Håller dock med L; livet är ett spel generellt sätt, normerna är "spelets regler", vad händer om jag går emot dem? Vad blir påföljden av att vara "annorlunda"? Det är ju bara att våga...handlar om ett mod. Till en början upplevde jag spelet i Skulptursalen som ett låtsasspel, men som sedan sakta men säkert tedde sig till att bli ett äkta. Att jag kände mig osäker och otrygg är ju en ärlig känsla, en äkta sådan. Känslor i mitt liv, i det ögonblicket. Känslor som kommer utav ett beteende. Är då spelet ett låtsasspel? Det äger rum här och nu. En del av mitt liv. Livet är ett spel rakt igenom. Det väcker känslor och vad härligt det är att få KÄNNA ändå. Frågan är bara; varför känner jag som jag gör?...

/J