Såg till min förvåning...

...att filmen jag försökte lägga upp igår och som jag arbetat med inte kommit upp? Hmm, verkligen knepigt. Kanske var den för stor? Nåväl, får väl visa upp det färdiga resultatet då.

Det är ett pillande med film, men väldigt roligt. Vet inte riktigt vad det är jag håller på med i filmväg, men det gäller bara att hålla på att filma, antar att det kommer att komma den vägen. Igår kväll satt jag och testade lite nya saker jag inte tidigare förstått mig på och det känns som om jag ständigt hamnar i nya tankar. Gårdagens tidigare fotografering av mina guldskor ledde tanken vidare i något nytt och kort därefter var jag ute på staden och filmade igen. Sedan hem och klistra och klippa. KUL KUL KUL!

Nu ska jag bege mig ned på stan på nytt för att trängas bland människor och dokumentera detta.

Hej så länge.

/J

"Alla är nöjda...men ingen förblir lycklig"

I helgen har jag varit ute på julshopping. Men jag har dock inte gjort, vad som möjligtvis, förväntas göra utav mig - det vill säga julhandla. Jag har istället varit den som betraktat omgivningen. Genom min kameralins har jag studerat/dokumenterat hur människor, vid den här tiden på året, rör sig i Nordstan och i dess närområde.

Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det egentligen är som jag håller på med. Min tanke med detta blogginlägg är att för andra, och för mig själv, klargöra mitt handlande och process.

Okej. Som tidigare nämnts har jag läst boken Nextopia skriven utav Micael Dahlén (tack för lånet Julia!). Dahlén är professor i företagsekonomi och kallar dagens samhälle för "förväntningssamhället". Jag kan varmt rekommendera Nextopias egen hemsida, http://nextopia.info/, där en mängd information om berört samhälle finns att tillgå. Personligen ifrågasätter jag inte Micael Dahléns teorier utan väljer istället att höja dessa tankar/reflektioner/funderingar till skyarna. Det är här mitt projekt har sitt ursprung. Här tas kärnan vid. Kika också in på Dahléns egen hemsidahttp://micaeldahlen.com/. Dock inte så mycket information om författaren själv, snygg sida däremot.

För en vecka sedan såg jag även filmen "Kids and money" och jag vill mena att denna film, enligt mig, understryker och förstärker Dahléns teori om det moderna samhället. Vi lever i ett samhälle fullt av förväntningar. Förväntningarna är många och innehar olika "fack/områden" tex. nästa vara/produkt, nästa jobb, nästa partner etc..."nästa sak" förväntas vara det bästa. Jag gick in i mig själv; funderade och blev alldeles tagen. Jag lever en vardag vilken präglas utav utopier. Vi stärvar (kanske omedvetet numer?) efter att uppnå lycka genom att vi förväntas bli det då nästa sak kommer bli bättre än det förra. Men gör det oss lyckliga?

I onsdags förra veckan hade jag handledning. Då vågade jag påstå att förväntningarna skapar orättvisor i samhället. Tillsammans med min handledare formulerades påståendet till en fråga...Hur skapar förväntningar i samhället orättvisor? Jag har funderat på detta och anser mig ha ett svar. Dock har det dragit sig mer åt att fokus alltmer verka hamna på missnöje istället för i att tänka orättvisor. Jag har laddat om.

Igår satte jag mig och kikade igenom de filmer och foton jag hade tagit. Försökte få ihop något. Kändes inte bra. Satte mig med ytterligare en mindmap. Gick inte. Bläddare och bläddrade. Funderade och funderade. Hur ska jag gestalta min lösning? Kan jag ge en hint av lösningen? Måste jag "visa upp" svaret? Processen är viktig. Jag vet detta. Därför sitter jag här och skriver.





Var inne hos Arild idag. Försökte printa fram lite bilder som ska bli julklappar. Blev fina! Därefter begav jag mig upp i skulptursalen. Taggad till tusen! Satte igång med en gång. Plockade fram mina guldskor, tänkte att de kanske kunde medföra en lösning. Men så blev inte fallet. Kröp runt och fotograferade. Skrev en ny mindmap (har säkerligen skrivit 412 stycken sådana nu), men den gav inte mer än de övriga jag sedan innan konstruerat. Tillslut kom lite klasskamrater upp. Jag ställde min frågeställning rakt ut och vi verkade tycka samma sak. Jag jobbade lite till, sen begav jag mig ut på stan för att filma ännu mer. Åkte hem och försökte klippa till ngt. Och nu har jag det. Här kommer ett litet smakprov. Dock har jag MYCKET kvar. Men det gör inget, för nu känns det som om jag kan ha funnit min "nyckel".

/J

På vilket sätt skapar förväntningar i samhället ett missnöje?

Gaaaahhhh!

Jag har panik. Faktiskt. Filmat. Tagit kort. Tillverkat smycken. Känner mig platt. Förstår inte hur jag ska komma åt vad jag vill besvara. Jag vill skapa ett motstånd.

Kom igång sent med detta projekt. Känner mig på något sätt låst och instängd i en mindre kub. Hittar inte lösningen, vägen ut, och vet inte riktigt hur jag ska bemöta detta projekt. Jag har gjort mindmaps. Lyssnat på musik för att komma på en lösning. Varit runt på stan och fotat samt filmat. Gått på HDK-marknad för att inspireras...men det snurrade bara till det ännu mer. Eller?

Det är KAOS, KAOS, KAOS. Varför???

Idag ska jag ut till Brännö. Har lite idéer. Får se om det håller. Återkommer ikväll. Kanske har jag hittat vägen ut...lösningen?

Förväntningssamhället. Varför gör du det så svårt?

/J

Det närmar sig jul och det shoppas något alldeles fruktansvärt mycket.

Då ska vi se. Jag är tillbaka i klassen igen efter att under ett par veckors tid försökt mig på att tillsammans med A utföra mitt examensarbete. Men tidsbrist gjorde att ett beslut fattades om att avvakta med examensarbetet och ta det lite senare i utbildningen. Dock har detta arbete resulterat i mycket annat som nu tagit riktning i ett nytt projekt!

För att läsa om examensarbetet, studera bilder och även ta del av ett par filmer är du varmt välkommen att besöka min andra blogg här.

Men nu fokus på projekt nr 2! Jag skulle vilja säga att detta projekt har en ganska stark anknytning till mitt föregående projekt vilket var inriktat på integration och segregation i samhället samt vilken frustration det leder till att känna ett utanförskap i samhället. Till en början hade jag funderingarna om att ta detta vidare i form av vad det innebär att leva i ett samhälle där (viktigt: jag upplever det så här)individen tenderar att bli alltmer egoistisk och drar ifrån att tidigare levt i en mer påtaglig gemenskap bland människor. Jag ville kontra individen vs gemenskapen i samhället. Låter det luddigt? Förstår det. Det är mer klart i mitt huvud...tror jag? Nåväl, dessa tankar ledde vidare i annat. I måndags såg vi filmen "Kids and money" vilket fick mig att koppla tanken till Micael Dahléns bok "Nextopia" där han lyfter fram sin teori om det moderna samhället. Dahlén menar att vi idag lever i ett samhälle fullt av förväntningar där vi blir lyckliga en stund för att sedan återgå till en ny strävan efter mer, mer, mer! 80-talisterna kallar han för "generation stress". Filmen, ja..den jag med flera såg i måndags, upplevde jag stärka Dahléns teorier om "förväntningssamhället".

Jag vågar hävda att förväntningar skapar en orättvisa. Människor vill ha mer. Vi ser, inklusive jag själv, produkter i skyltfönster runt om i Göteborgs stad och en längtan om att "vilja ha" uppstår. Vi kanske inte kan inhandla produkten med en gång, en förväntan om att köpa saken påbörjas dock och när pengarna trillar in står vi där i kassan och slutligen köper den produkt vi så länge längtat efter att "ha". Gör den oss lyckligare? Enligt Dahlén rör det sig i genomsnitt om att lyckan varar i max tre månader för att sedan övergå i en annan förväntan och längtan efter en ny produkt. Vi konsumerar hejdlöst, återigen inklusive jag själv, och bidrar till att bygga upp ett "prylgalet" samhälle. Detta menar jag skapar klyftor. Media talar om "hur vi ska leva våra liv för att bli lyckliga" och en strävan efter att uppnå denna "lycka" infinner sig hos människan. Har man pengar skaffar man sig de där skorna med ens, har man inte pengar kämpar man hårt för att slutligen kunna bära just de där skorna. Vi blir ju lyckligare, så varför inte? I alla fall i tre månader...

Hur har vi då råd? Ja, en del har pengar...det klirrar året runt i plånboken. Medan andra, som tidigare nämnt, får kämpa. Hur då? Ja, kanske har man tre jobb, tar ett sms-lån eller ger sig in i kriminalitet...detta för att passa in, för att vara någon, för att bli sedd. Förväntningarna skapar en orättvisa. En orättvisa som enligt mig heter duga.

Vad gör jag för att göra samhället bättre? Jag börjar med detta projekt. Jag klipper sönder mina skor, mina skor som jag köpte...bara för att de var lila. Lila skor "gör mig till någon"...jag kommer bli lycklig. Jag blev inte lyckligare. Skorna har knappt använts. Nu klipper jag sönder dem.

/J

Filmen.

Glömde nämna; filmen finns i ett tidigare inlägg som heter "Resultatet; var brinner elden nästa gång?".

Hälsn. J

En försenad reflektion.

Huvudvärk och försenad sömn efter omställning utav jobb har gjort att jag medvetet väntat med min reflektion då jag velat ha möjligheten att kunna tänka resonabelt inför denna sammanfattning.

Inledningsvis skulle jag vilja påbörja min inlägg med känslan av den tomhet som infann sig efter det att projektet avslutades i torsdags. Arbetet, förberedelser, redovisning; allt var nu slut och livet skulle nu gå vidare, precis som innan. Jag kände mig mycket tömd efter torsdagens sista redovisningar och insåg att jag inte ville sluta att arbeta med projektet. Flera veckor hade passerat, hårt arbete infunnit sig och nu var allt slut. Jag tror vidare att jag inte är den enda som upplevde denna känsla utav tomhet. Tror flera utav oss studenter upplevde att en liknande känsla infunnit sig hos dem också. Nåväl, inledningsvis känner jag alltså en viss tomhet, en saknad, en önskan att fortsätta.

Mitt projekt har under avsatt tid tagit sina svängar och riktningarna har inte alltid varit desamma. Min plats var jag till en början mycket nöjd med och jag kände att jag i stillhet kunde ägna min plats en rad veckor. Jag såg fram emot mitt arbete! Jag hade tidigare aldrig hört talas om begreppet "in-between-spaces" och såg fram emot att möta en sådan plats. Vilka möjligheter och idén för projektet upplever jag unik, då den ger barn och ungdomar möjligheten att i "tysthet" ta del utav det offentliga rummet och känna vid sin stad. Jag kände mig mycket upprymd och var redo att sätta igång! Samtidigt som projektet startade skrevs det en hel del i tidningen (GP) om vandaliseringen av bilar och stenkastning mot brandkår samt polisbilar på Blendas gata, Backa, på Hisingen. Att jag bodde alldeles i närheten och inte märkt av detta gjorde mig förvånad och jag började följa upp vad som hänt de senaste veckorna. Vandaliseringen och enligt min mening, hos ungdomarna, en önskan av att bli sedd förde mina tankar till att bygga en ungdomsgård eller ett aktivitetscentrum på min plats. Yes, jag hade hittat det! En ungdomsgård för ungdomarna i Backa skulle byggas på MIN plats.

Under handledningen uppstod dock ett "problem". Mr M funderade en stund efter min presentation och frågade sedan om jag verkligen trodde att ungdomarna i Backa skulle komma till min plats...hur skulle jag få dem intresserade utav att bege sig till en ungdomsgård placerad en halv stad bort? Vi kom in på segregation. Göteborg, hur ser staden ut? Ju mer jag tänkte och funderade över denna problematik, desto mer frustrerad blev jag. Orättvisor, det får inte se ut på det här sättet! Varför föds människor med olika möjligheter till utveckling beroende på vilket område de är uppväxta i? Har människor i så fall samma rättigheter? Varför sker ingen vandalisering utav brända bilar i Kungsladugård? Är invånarna i den stadsdelen tillfreds med sig själva och sin hemmiljö? Jag valde att gå vidare med dessa frågor och bestämde mig för att bygga en modell utav min plats, för att lättare kunna "komma den närmre". Därefter gick jag och köpte fyra leksaksbilar att vandalisera. Två utsattes för yxslag, två för brand.

Under det sista seminariet hade Mr M bett oss hålla varsin förberedande "mini-redovisning" för varandra för att kunna ge respons och ha tid att ändra samt justera delar utav presentationen. Jag kände att jag kört fast, att mitt arbete kändes tafatt och torftigt. Jag tog med mig min modell, mina bilar och en låt med gruppen HELT OFF. Spelade upp låten och visade min modell...vad skulle gruppen säga? Vad skulle Mr M tycka? Fick fin feedback och en härlig respons och plötsligt dök idén om ett bildspel upp. Något mer måste tillföras. Så redan samma dag var jag igång med Movie Maker och klippa samman en rad bilder till låten "Det brinner i Paris" med HELT OFF. Resultatet finns i föregående inlägg.

Detta var en sammanfattning utav hur mina tankar gått under projektets gång samt vilka vändningar det inneburit för mitt arbete. Handledningarna har liksom övriga projekt varit viktiga och händelserika. De är numer en naturlig del utav processen och att missa ett handledningstillfälle med lärare samt gruppmedlemmar vill man (läs jag) inte. Mr M är en strålande handledare och jag uppskattar raka frågor som får mig att stanna upp i mina tankar. Frågorna leder mig vidare och guidar mig till vad som blir resultatet. Vidare uppskattar jag att träffa mina klasskamrater under dessa tillfällen. Dels på grund av att vi inte ses så ofta utöver måndagarna, men vidare är samtliga utav dem resonabla och kloka människor som kommer med bra tankar och förslag på hur för mig att gå vidare i mitt projekt. Sammanfattningsvis vill jag flagga för handledartillfällena och ett gott samarbete! Har ingen kritik att komma med förutom positiv sådan.

Det som även varit betydelsefullt för mig är att jag tagit mig an saker jag tidigare inte arbetat med. Att bygga en skalenlig modell av en riktig plats och arbeta fram platsen i ett mindre format (dock ett väldigt exakt sådant) har varit spännande. Jag har aldrig tidigare arbetat med modell på det här sättet och jag kände att det kom mycket positivt utav det. Nya tankar föddes i samband med arbetet med modellen. Något jag absolut vill fortsätta att utveckla. Kul Kul! Vidare har jag heller aldrig gjort ett bildspel eller en film. Jag hade hört talas om MovieMaker och beslöt mig för att "give it a try" och sedan var jag fast. ENORMT pilligt och mycket tid gick åt, men det gick! Ett program jag definitivt kommer arbeta vidare i och som dessutom är lätthanterligt för barn och ungdomar att använda. Lättsamt och enkelt att förstå sig på. Dessutom skulle jag önska att låta mina framtida elever arbeta med modeller på ett eller annat sätt; kanske efter skala och bygga upp redan befintliga platser eller också för barnen att bygga upp fantasiplatser som de skulle vilja presentera för mig och sina klasskamrater. Tror det är viktigt att barn får arbeta kreativt och arbeta intensivt med händerna emellanåt.

Avslutningsvis skulle jag vilja ägna lite tid åt redovisningarna utav projektet. Jag har tyckt att det varit väldigt intressant att ta del utav samtliga klasskamraters presentationer och äntligen fått introduceras i en rad andra projekt än sitt eget. Det är härligt att vi arbetat så olika; olika platser, olika sätt att redovisa samt olika ingångar i projekten. Det är skönt att människor är varandra olika. Jag har vidare med hjälp utav redovisningarna fått inspiration till fortsatt eget arbete och likaså tagit till mig olika sätt att arbeta i skolan med framtida elever. Vad som dock slog mig under redovisningsdagarna och som jag samtidigt även nämnde under sista dagen var att jag upplevde en saknad utav tid till egen självkritik. Vad jag menar med det är att jag gärna hade sett att varje student efter varje enskilt redovisat projekt skulle ha getts möjligheten att få en avsatt tid direkt efteråt till att "samtala om sin redovisningsform och sitt upplägg att presentera sitt projekt". Jag upplevde redovisningarna som opponeringstillfällen där klasskamrater och lärare diskuterade kring varje elevs presentation och projekt där det emellanåt inte fanns tillfälla för eleven själv att på något sätt "förklara sig". Mestadels fungerade det bra och utrymme för eleven själv att prata fanns, men det var också tillfällen där jag tyckte att detta gick förbi och vid en opponering tycker jag det är relevant att man som skapare av ett projekt ges möjligheten att i lugn och ro få nämna vad jag hade kunnat göra bättre eller vad jag själv anser mig vara mindre nöjd med INNAN övriga klasskamrater och lärare tycker till. Jag säger däremot INTE att en diskussion inte är relevant eller att lärare och elever inte ska komma med kritik för det tycker jag är av högsta prioritet och det är viktigt att man student får kritik utav sina lärare och klasskamrater. Men jag hade önskat en avsatt tid där berörd student dirket efter presentationen kunde få utandas och prata utav sig litet innan åskadare släpps in. Kanske kan man direkt efter presentationen vända sig dirket till studenten och fråga; Hur känns det så här efteråt? Är det något du själv upplever att du hade kunnat göra annorlunda? Är det något du missat eller önskar tillägga? Har man då som student kanske upplevt sig prata alldeles för fort, sprungit runt framför klassen eller talat för lågt kan man vid detta tillfälle nämna det och göra övriga lyssnare medvetna om ens egna tankar. Däremot är det fortfarabde lika viktigt att man som lyssnare påpekar att man kanske håller med om att "ja, som du själv nämner upplever jag också att du talar alldeles för tyst, men jag tycker att du har ett väldigt bra upplägg". Det kan på något vis också möjligtvis vara lättare att komma med kritik som lyssnare om den som presenterat sitt arbete också får säga sitt innan man som lyssnare bjuds in. Vidare är det också bra om samtliga lärare nämner något (vad som helst) om varje elevs arbete/metod/tillvägagångssätt el dyligt vilken behandlar projektet. Även om saker redan är sagda betyder det mycket att höra det från läraren också.

Det var nog allt för mig denna gång. Tack till god handledning Mr M och fantastiska klasskamrater.

Ses och hörs! /J

Resultatet: var brinner elden nästa gång?

Då har detta projekt, detta arbete nått sitt slut och sammanfattningsvis måste jag nog säga att det känns tomt. Oändligt tomt. Nedan följer några bilder under projektets gång samt slutligen den film jag arbetade fram. Reflektionen kommer i ett annat inlägg, kanske senare inatt (är på jobbet) eller också imorgon när jag vaknat upp framåt eftermiddagen.


"Ladugårdsrest"

Min plats uppifrån

Min plats innan den brann ned

Min plats idag

Två uppbrända bilar nere vid Klippan

Jag har koll

Blå bil brinner

Vandalist? Javisst!


/J