En försenad reflektion.

Huvudvärk och försenad sömn efter omställning utav jobb har gjort att jag medvetet väntat med min reflektion då jag velat ha möjligheten att kunna tänka resonabelt inför denna sammanfattning.

Inledningsvis skulle jag vilja påbörja min inlägg med känslan av den tomhet som infann sig efter det att projektet avslutades i torsdags. Arbetet, förberedelser, redovisning; allt var nu slut och livet skulle nu gå vidare, precis som innan. Jag kände mig mycket tömd efter torsdagens sista redovisningar och insåg att jag inte ville sluta att arbeta med projektet. Flera veckor hade passerat, hårt arbete infunnit sig och nu var allt slut. Jag tror vidare att jag inte är den enda som upplevde denna känsla utav tomhet. Tror flera utav oss studenter upplevde att en liknande känsla infunnit sig hos dem också. Nåväl, inledningsvis känner jag alltså en viss tomhet, en saknad, en önskan att fortsätta.

Mitt projekt har under avsatt tid tagit sina svängar och riktningarna har inte alltid varit desamma. Min plats var jag till en början mycket nöjd med och jag kände att jag i stillhet kunde ägna min plats en rad veckor. Jag såg fram emot mitt arbete! Jag hade tidigare aldrig hört talas om begreppet "in-between-spaces" och såg fram emot att möta en sådan plats. Vilka möjligheter och idén för projektet upplever jag unik, då den ger barn och ungdomar möjligheten att i "tysthet" ta del utav det offentliga rummet och känna vid sin stad. Jag kände mig mycket upprymd och var redo att sätta igång! Samtidigt som projektet startade skrevs det en hel del i tidningen (GP) om vandaliseringen av bilar och stenkastning mot brandkår samt polisbilar på Blendas gata, Backa, på Hisingen. Att jag bodde alldeles i närheten och inte märkt av detta gjorde mig förvånad och jag började följa upp vad som hänt de senaste veckorna. Vandaliseringen och enligt min mening, hos ungdomarna, en önskan av att bli sedd förde mina tankar till att bygga en ungdomsgård eller ett aktivitetscentrum på min plats. Yes, jag hade hittat det! En ungdomsgård för ungdomarna i Backa skulle byggas på MIN plats.

Under handledningen uppstod dock ett "problem". Mr M funderade en stund efter min presentation och frågade sedan om jag verkligen trodde att ungdomarna i Backa skulle komma till min plats...hur skulle jag få dem intresserade utav att bege sig till en ungdomsgård placerad en halv stad bort? Vi kom in på segregation. Göteborg, hur ser staden ut? Ju mer jag tänkte och funderade över denna problematik, desto mer frustrerad blev jag. Orättvisor, det får inte se ut på det här sättet! Varför föds människor med olika möjligheter till utveckling beroende på vilket område de är uppväxta i? Har människor i så fall samma rättigheter? Varför sker ingen vandalisering utav brända bilar i Kungsladugård? Är invånarna i den stadsdelen tillfreds med sig själva och sin hemmiljö? Jag valde att gå vidare med dessa frågor och bestämde mig för att bygga en modell utav min plats, för att lättare kunna "komma den närmre". Därefter gick jag och köpte fyra leksaksbilar att vandalisera. Två utsattes för yxslag, två för brand.

Under det sista seminariet hade Mr M bett oss hålla varsin förberedande "mini-redovisning" för varandra för att kunna ge respons och ha tid att ändra samt justera delar utav presentationen. Jag kände att jag kört fast, att mitt arbete kändes tafatt och torftigt. Jag tog med mig min modell, mina bilar och en låt med gruppen HELT OFF. Spelade upp låten och visade min modell...vad skulle gruppen säga? Vad skulle Mr M tycka? Fick fin feedback och en härlig respons och plötsligt dök idén om ett bildspel upp. Något mer måste tillföras. Så redan samma dag var jag igång med Movie Maker och klippa samman en rad bilder till låten "Det brinner i Paris" med HELT OFF. Resultatet finns i föregående inlägg.

Detta var en sammanfattning utav hur mina tankar gått under projektets gång samt vilka vändningar det inneburit för mitt arbete. Handledningarna har liksom övriga projekt varit viktiga och händelserika. De är numer en naturlig del utav processen och att missa ett handledningstillfälle med lärare samt gruppmedlemmar vill man (läs jag) inte. Mr M är en strålande handledare och jag uppskattar raka frågor som får mig att stanna upp i mina tankar. Frågorna leder mig vidare och guidar mig till vad som blir resultatet. Vidare uppskattar jag att träffa mina klasskamrater under dessa tillfällen. Dels på grund av att vi inte ses så ofta utöver måndagarna, men vidare är samtliga utav dem resonabla och kloka människor som kommer med bra tankar och förslag på hur för mig att gå vidare i mitt projekt. Sammanfattningsvis vill jag flagga för handledartillfällena och ett gott samarbete! Har ingen kritik att komma med förutom positiv sådan.

Det som även varit betydelsefullt för mig är att jag tagit mig an saker jag tidigare inte arbetat med. Att bygga en skalenlig modell av en riktig plats och arbeta fram platsen i ett mindre format (dock ett väldigt exakt sådant) har varit spännande. Jag har aldrig tidigare arbetat med modell på det här sättet och jag kände att det kom mycket positivt utav det. Nya tankar föddes i samband med arbetet med modellen. Något jag absolut vill fortsätta att utveckla. Kul Kul! Vidare har jag heller aldrig gjort ett bildspel eller en film. Jag hade hört talas om MovieMaker och beslöt mig för att "give it a try" och sedan var jag fast. ENORMT pilligt och mycket tid gick åt, men det gick! Ett program jag definitivt kommer arbeta vidare i och som dessutom är lätthanterligt för barn och ungdomar att använda. Lättsamt och enkelt att förstå sig på. Dessutom skulle jag önska att låta mina framtida elever arbeta med modeller på ett eller annat sätt; kanske efter skala och bygga upp redan befintliga platser eller också för barnen att bygga upp fantasiplatser som de skulle vilja presentera för mig och sina klasskamrater. Tror det är viktigt att barn får arbeta kreativt och arbeta intensivt med händerna emellanåt.

Avslutningsvis skulle jag vilja ägna lite tid åt redovisningarna utav projektet. Jag har tyckt att det varit väldigt intressant att ta del utav samtliga klasskamraters presentationer och äntligen fått introduceras i en rad andra projekt än sitt eget. Det är härligt att vi arbetat så olika; olika platser, olika sätt att redovisa samt olika ingångar i projekten. Det är skönt att människor är varandra olika. Jag har vidare med hjälp utav redovisningarna fått inspiration till fortsatt eget arbete och likaså tagit till mig olika sätt att arbeta i skolan med framtida elever. Vad som dock slog mig under redovisningsdagarna och som jag samtidigt även nämnde under sista dagen var att jag upplevde en saknad utav tid till egen självkritik. Vad jag menar med det är att jag gärna hade sett att varje student efter varje enskilt redovisat projekt skulle ha getts möjligheten att få en avsatt tid direkt efteråt till att "samtala om sin redovisningsform och sitt upplägg att presentera sitt projekt". Jag upplevde redovisningarna som opponeringstillfällen där klasskamrater och lärare diskuterade kring varje elevs presentation och projekt där det emellanåt inte fanns tillfälla för eleven själv att på något sätt "förklara sig". Mestadels fungerade det bra och utrymme för eleven själv att prata fanns, men det var också tillfällen där jag tyckte att detta gick förbi och vid en opponering tycker jag det är relevant att man som skapare av ett projekt ges möjligheten att i lugn och ro få nämna vad jag hade kunnat göra bättre eller vad jag själv anser mig vara mindre nöjd med INNAN övriga klasskamrater och lärare tycker till. Jag säger däremot INTE att en diskussion inte är relevant eller att lärare och elever inte ska komma med kritik för det tycker jag är av högsta prioritet och det är viktigt att man student får kritik utav sina lärare och klasskamrater. Men jag hade önskat en avsatt tid där berörd student dirket efter presentationen kunde få utandas och prata utav sig litet innan åskadare släpps in. Kanske kan man direkt efter presentationen vända sig dirket till studenten och fråga; Hur känns det så här efteråt? Är det något du själv upplever att du hade kunnat göra annorlunda? Är det något du missat eller önskar tillägga? Har man då som student kanske upplevt sig prata alldeles för fort, sprungit runt framför klassen eller talat för lågt kan man vid detta tillfälle nämna det och göra övriga lyssnare medvetna om ens egna tankar. Däremot är det fortfarabde lika viktigt att man som lyssnare påpekar att man kanske håller med om att "ja, som du själv nämner upplever jag också att du talar alldeles för tyst, men jag tycker att du har ett väldigt bra upplägg". Det kan på något vis också möjligtvis vara lättare att komma med kritik som lyssnare om den som presenterat sitt arbete också får säga sitt innan man som lyssnare bjuds in. Vidare är det också bra om samtliga lärare nämner något (vad som helst) om varje elevs arbete/metod/tillvägagångssätt el dyligt vilken behandlar projektet. Även om saker redan är sagda betyder det mycket att höra det från läraren också.

Det var nog allt för mig denna gång. Tack till god handledning Mr M och fantastiska klasskamrater.

Ses och hörs! /J