OK.

Ok.

Mitt huvud har gått på högvarv sedan sista handledningen med N samt det sista blogginlägget. Under sista handledningen pratade jag litet om min skulptur och att jag ville föra samman de "fina" och "fula" teckningarna till att bli ett. N nämnde då att det kanske fanns en risk att jag skulle få ytterligare krav på mig att på något sätt försöka "försköna" de fula teckningarna när de kopplas samman med de "fina". Så blev också fallet. Under handledningen kände jag att "jaja, vi får se hur det blir...jag tar det när det kommer" och tänkte inte mer på det. Fortsatte mitt tecknande.

I onsdags var vi på pedagogen för att reka litet inför utställningen. Jag hade min skulptur inne i skallen och samtalade utifrån den - jag var så säker på att det var en skulptur som skulle bli min gestaltning. Efteråt åkte jag till INEX och inhandlade nu rekvesita. Åkte hem...lade ut samtliga teckningar och insåg att jag kanske inte behöver hålla på att teckna så mycket mer - det verkade som om jag hade tillräckligt många för att påbörja arbetet med skulpturen. Så blev fallet.

Jag satte igång. Sakta men säkert traskade "kraven" återigen in i mitt huvud. Faaaan! Nu är de här igen och allt SKA BLI FINT. Skulpturen ska vara fin - för i helvete! Hur svårt kan det vara?! Tejpen åkte upp, limmet fastnade inte, skulpturens delar gled isär och jag svor som "jag vet inte vad" innanför lägenhetens samtliga väggar. Det slutade med en irritation och ilska samt en oändlig trötthet över alla mina krav på att "allt ska vara perfekt". Jag slängde saxen, limmet, tejpen och min skulptur åt sidan och gick ut i köket för att andas. Väl där kom jag på det - JAG AVSKYR ALLA FÖRBANNADE KRAV JAG LÄGGER PÅ MIG SJÄLV. Jag är irriterad över hur jag tecknar och att minsta lilla fel gör mig förbannad. Jag vill riva sönder det. Mina krav. De "fina" teckningarna är ett bevis för hur jag timtals suttit och pillat, pillat så in i det yttersta med tankar i huvudet som säger "teckna nu KORREKT, för dessa ska upp på bloggen". Fan heller - de ska rivas sönder.

Det har varit skönt att teckna samt måla med akvarell och jag har bara gjort, gjort och gjort. Men med krav inuti mitt huvud - jag har återigen varit min värsta fiende. De fula teckningarna har blivit ett bevis på mitt misslyckande, att jag inte "får till det som jag vill". De innehåller krav, minst lika många krav som de fina, om inte fler. Det skär i mig att behöva se dem. De fina är behagliga, för där har jag "lyckats hela vägen". Men, återigen. De har för mig inneburit krav på mig och de påminner mig om hur jag suttit vid mitt köksbord med P1 eller spotify i bakgrunden och tecknat - tänkt att "nu måste det bli bra, nu måste det bli bra".

Jag ser på mina teckningar och tänker på hur jag slitit. I timmar. Hur mycket arbete jag lagt ned på dem. Men av vilken anledning? Vad har jag lärt mig? Jo, att jag är min värsta fiende och att kraven finns där - alltid. Men den här gången tänker jag ta det vidare och tvinga ned alla krav i en pappersmaskin så att DESSA krav inte var till någon nytta. Ingen nytta alls.

Mitt verk kommer få titeln "FUCK PERFECTIONISM" och mina teckningar, de fina, kommer att segla igenom pappersmaskinen medan de fula tittar på. Tror jag. Eller också får alla åka ned. Jo, alla...

/J