Efter samtal med Lovisa.

För några minuter sedan samtalade jag litet med Lovisa. Det var bra. Jag har - tack vare Lovisa - förstått och insett att mitt gestaltningsprojekt har tett sig mycket annorlunda från tidigare projekt.

Jag har i tidigare projekt, till skillnad från detta, alltid haft en idé om hur slutresultatet ska te sig samt se ut som "färdigprodukt". I mitt första projekt som gick under temat KONFLIKT ville jag konstruera en tornado i aulan på HDK. Redan i början hade jag en idé om slutprodukten - jag gjorde inte speciellt mycket under tiden fram tills slutdatum. Vidare följde ett projekt där jag och mina klasskamrater skulle göra ett försök att förändra det offentliga rummet. Jag ville göra en film. Den idén var klar från början. Dock arbetade jag lite mer under projektets gång. Den sista gestaltningen handlade om förväntningsamhället där jag ville gestalta "nu:et". Jag hade fastnat i att hålla på med film och ville fortsätta i samma bana på nytt.

Vad jag kan konstatera är att jag i tidigare gestaltningar alltid haft en idé om hur "slutprodukten" ska se ut och jag har arbetat efter den istället för att göra tvärtom. Denna gång hade jag en tanke om att ställa ut teckningar - men jag visste inte hur. Jag skulle enbart teckna och sen fick jag se. Att konstruera en skulptur, den tanken, kom in realtivt sent i arbetet. Vidare insåg jag att jag inte ville göra det. Alldeles så här, några dagara innan utställningen, har jag insett att jag vill göra en installation/ett performance under min tid för redovisningen. Denna gång har alltså slutprodukten INTE funnits med i tankarna förrän in i det sista - min process/praktiska del har för första gången fått det största utrymmet. Helt fantastiskt!

Tanken om att använda mig utav en annan arbetsmetod har infunnit sig. Jag har bara inte förstått det förrän nu. Äntligen har jag uppnått mitt syfte och jag får dessutom "radera" mina krav genom ett performance - jag kan inte bärga mig!

/J