En oro.

Jag har ännu inte riktigt förstått att min film är borta. Borta för alltid. Har legat uppe och grubblat inatt på hur jag ska kunna rädda mitt projekt, hur jag ska kunna uppvisa att jag gjort något överhuvudtaget. Som tur är har jag ett alibi. Amanda Frövenholt. En god vän till mig. Hon var nämligen med när jag sprang runt och filmade under en dag. Vi skrattade gott åt detta och det kändes fint att ha hennes stöd den första dagen. Då kände jag att jag kunde göra om det ensam de övriga dagarna.

Men. Hur ska jag kunna uppvisa att jag gjort något? Vet inte hur min redovisning kommer att se ut någon utav de kommande dagarna. Vet enbart att jag ska kunna uppvisa någon form av gestaltning. Det svider i hjärtat och jag är fortfarande besviken på mig själv över att jag kunde slänga "det brinner"-mappen och inte tänka längre. Men men. Nu är det TYVÄRR gjort och jag kan inte förändra det. Vad jag med all säkerhet vet att jag har kvar är mina skor. De har hängt med länge nu. Vidare har jag mina tankar och boken NEXTOPIA står kvar i min bokhylla. Jag har flertalet bilder och de första filmerna på datorn kvar, men där går jag bara runt, runt i all stillhet och filmar min omgivning. Om möjlighet finns funderar jag på att smita iväg imorgon och åstadkomma någon form av film som jag inte behöver klippa till utan som kan köras bara som den är direkt från kameran. Jag vet fortfarande vad jag håller på med och det känns tryggt. Jag har ett påstående som omformulerats till en fråga. Den är kvar. Jag har historien om mina skor och hur jag påmindes om den. Jag ska bara försöka nysta fram något under ett dygn. Ikväll kommer J och hjälper mig. Det känns bra.

Försökte lägga upp film igår, en snutt av de filmer jag har kvar, men de kommer ej upp. Jag vet inte vad det är, men annars får jag kanske visa dem på redovisningen?

Nåja. Det kommer bli bra. Måste bara se till att få till det.