Kungsladugård.

Fredagen den 2:a oktober; tiden bara rinner iväg. Efter två koppar kaffe har jag nu piggnat till och är än en gång redo att anförtro mig åt bloggen samt delge mig utav tankarna i mitt projekt.

Inledningsvis vill jag påpeka att det här projektet känns väldigt kul. Jag har redan lärt mig mängder och tankarna sprudlar. Jag känner mig på gång till skillnad från vårterminens sista gestaltningskurs. Där var tankarna många och jag fick inte riktigt "tummen ur". Det är skönt att känna det motsatta denna gång, jag vill börja arbeta snarast.

Hursomhelst. I onsdags hade vi vårt första seminarium i gruppen. Det känns som om dessa träffar kommer bli väldigt trevliga och mysiga. Mycket skratt samt lika mycket verkstad. Vår handledare föreslog en cykelutflykt för att tillsammans studera de "in-between-spaces" som vi valt i gruppen. Förslaget togs emot med storm (upplevde jag det som) och jag hoppas att detta blir av, snarast möjligast. Det jag kunde konstatera efter seminariet var att samtliga utav oss valt väldigt olika platser att arbeta med likaså tankarna kring projektet. Någon funderade intensivt kring ett "skräcktema", en annan funderade på odling etc. Intressant! Vi har alla olika ingångar och det känns mycket givande. Vi gav respons på varandra och vår handledare kändes uppmuntrande och intresserad till tusen. Vi diskuterade gränser; hur avgränsar vi vårt område? Vad händer om en allmän och använd yta finns mellan "min plats"? Vi diskuterade och eventuella riktlinjer kom upp. Ser mycket fram emot nästa seminarium. Det händer så mycket, tankarna sätts i spinn.

Vad jag presenterade under seminariet var min plats och min eventuella idé med den. Här följer en kort resumé; I somras under en söndagspromenad längs hamnen bort till Röda Sten tar jag mig en sväng in i Klippan-området. Där finner jag plötsligt en sten med rubriken "Majorna museét" och blir nyfiken. I denna stund kliver en äldre man ut ur en lägenhet och presenterar sig som J. Han tar i hand och hälsar mig välkommen till Klippan och dess museeum. J är 80 år och är boende i området och berättar att han tillsammans med de andra hyresgästerna driver museét i ett av byggnaderna nere vid Klippan. Jag får följa med in i lägenheten och till min förvåning visar det sig att det är just denna lägenhet som är själva museét. Lägenheten är inredd i 1920-talsstil och allt där inne är av original. J berättar intensivt och hjärligt om Klippan samt gamla Majorna. Jag är uppslukad och helt plötsligt inser jag att jag suttit inne i lägenheten i över fyra timmar. Innan jag går bestämmer vi träff nästa söndag och mycket riktigt; söndagen därpå är jag där med kaffe och hallongrottor och blir sittandes med J i över tre timmar. Därefter har det bara fortsatt och idag är J en god vän till mig.



När det nu var dags att påbörja detta projekt dröjde det inte länge förrän jag begav mig ned till Klippan och ringde upp J. Vi bestämde träff vid hans nyvaxade bil och tillsammans tog vi oss en promenad i området. Jag berättade om vårt skolprojekt och han blev väldigt intresserad. Efter en stund börjar han berätta om Kungsladugård och den plats där ladugården hade stått på innan den brann ned för närmare tio årsedan. I samband med detta sammanstrålar vi med en av J:s goda vänner som även han börjar berätta om denna plats. Han blir så intresserad att han plötsligt rusar hemåt för att hämta en gammal bok som jag sedan fick låna utav honom. Boken berör gamla byggnadsminnen vid Klippan samt i Majorna och har fungerat som en utmärkt källa i mitt projekt än så länge. Nedan följer ett par bilder samt en äldre ritning över den tidigare ladugården.







Med all denna information som J och hans vän berättat för mig samt innehållet i boken beslöt jag mig för att göra något med den här platsen. Historien kring den har betytt mycket och på så sätt blir platsen än mer lockande. För mig råder en mystik kring platsen. Vad var det egentligen som hände? För mig är det på något sätt relevant att veta än mer om Kungens ladugård då jag på något sätt vill återspegla detta i mitt projekt. Vidare har tankarna fört mig till dagens tonåringar och ungdomar efter flertalet bränder vid Backa där jag själv är boende. Ungdomar vill bli sedda och lyssnade till. Vad kan man som vuxen göra? Det är viktigt att känna sig sedd, oavsett vilken ålder man befinner sig i. Jag upplever att det finns för få ungdomsgårdar i Göteborg och vill vända mitt projekt i denna riktning. Min idé har därmed rotat sig i några nyckelord som förhoppningsvis ska leda mig vidare i min tankeprocess. Dessa är följande: Historia, ungdomars önskemål samt seende. Vad berättar historien? Vad önskar ungdomar finnas tillgängligt på en ungdomsgård idag? Hur kan ungdomarnas uttryck bli synliga genom ungdomsgården?



Bilden ovan visar vad som är kvar utav ladugården efter branden. Ett rött skjul står kvar framför Älvsborgs Kungsladugårds manbyggnad och detta skjul önskar jag få en funktion i mitt projekt. Jag har vidare tänkt gestalta mitt projekt i form av en modell i 3D-format. I helgen ska jag ut och sätta upp gränserna för platsen för att sedan ge mig ut och söka ytterligare information samt ev. intervjua ungdomar (mic. och inspelningsapparat fixad). Tankarna snurrar, men ack så spännande! Nedan följer två kartbilder över min utvalda plats.





Avslutningsvis skulle jag vilja uppmärksamma er läsare på en konstnär vid namn Afsaneh Monemi. Afsaneh har sin ateljé i Majorna och hon arbetar främst med att skapa fantastiska skulpturer i keramik. Under hösten 2007 läste jag en kurs tillsammans med Afsaneh och jag blev mycket fascinerad utav hennes konst. Vidare är hon en underbar människa! Nedan följer länken till hennes hemsida:

http://www.afsanehmonemi.nu

På återseende!

/J