Mitt liv som tidsoptimist.

Tidsoptimist ja. Eller snarare glömsk i det här fallet. Har totalt glömt bort sisa obligatoriska blogginlägget för termin ett som syftade till att reflektera och beskriva tankar jag haft kring fem bilder från skissboken. Men nu är jag igång. Sen som alltid...tidsoptimist som man är.

Skissboken. Denna bok, denna bok innehållande papper att skissa på. Sidor att förmedla sina innersta tankar i form av konstnärligt uttryck på. Skrämmande, otäckt, rädsla. Men ett möte med mig själv. Som att hålla någon slags monolog med mig. META. Skissboken har fått mig att möta mig själv och mina gränser, mina svagheter. Skissboken har fått mig att våga. Emellanåt är jag rädd för mig själv och mina innersta tankar. Kanske är det vanligt bland oss människor. Tankar väljs bort. De förträngs för att orka med vardagen, för att gå vidare. Jag tror det. Jag är inte unik på det sättet.

Bilderna i skissboken har mestadels handlat om mig själv och där jag befinner/befann mig just då när de nedtecknades. Hösten har varit väldigt lärorik och rolig på många sätt, men har även varit av en negativ anda emellanåt. Jobbiga tankar, där skissboken hjälpt mig att bemöta dem. Ta itu med dem. Skissboken har gett mig en spark, en knuff att möta och förstå vikten av att ta itu med sig själv och andra människor i min omgivning. Jag är starkare nu än innan.

Låt mig berätta om bilderna från mitt tidigare inlägg: "De fem bilderna", som finns att studera här nedan. Jag har en svaghet i den period jag befinner mig just nu när det kommer till mitt konstnärliga uttryck...det är tuschpennan och truismer. Text är spännande i konst och något jag trivs skitbra med. Ett förtydligande. En förklaring. Ett stycke struktur i konsten, men som även kan vara öppen för tolkning. I den första teckningen där rosa moln befinner sig framför ett stycke samlade trådar/hårstrån (eller vad det nu är?)har jag använt mig av tusch och akvarell. Akvarell är något jag trivs med, en självständig färg som sköter sig själv där jag sällan vet resultatet. Färgen styr. Akvarllen är för mig den självständiga färgen. När den teckningen gjordes svävade jag på "rosa små moln". Dock inte längre. Ja, jag är aningen bitter.

Den andra målningen uppifrån; skratt förgyller min vardag och människor på bild kan få mig att le, få mig att känna, trots att jag inte känner eller någonsin stött på dem. Den tredje målningen är för mig oerhört stark i mina känslor. Vissa människor i livet har en stor inverkan på livet, emellanåt så stor att man knappt kan resa sig förrän det är dags att krypa på botten av ån på nytt. Men ibland är man stark, man orkar pussla sig samman och skyddar sig själv med hjälp av trådar...trådar som inte får dras isär från varandra då man faller så lätt ännu en gång. Den fjärde teckningen är bara ett flöde tankar just då, sammankopplade i varandra. Ett stycke tankeliv ur min hjärna, just då. Den sista är en teckning av hår. Hår är väldigt speciellt och för mig ett tecken på närhet. Inte vem som helst får stryka handen genom mitt hår...målningen är en inbjudan till en person.

Så, det var mina tankar och reflektioner kring mina fem målningar som samtliga är hämtade ur skissboken. Skissboken som numer är min bibel och ingenting annat.

/Jag