Interaktiv gestaltning - reflektion

Första terminen har nu kommit till ända. Det har gått fort, nästan lite för fort känns det som ibland. Jag har kommit nära mig själv och andra. Det känns bra, väldigt bra. Estetiska uttryckssätt är ett närmande - jag närmar mig själv genom att ges möjligheten att få uttrycka mig på andra sätt än genom enbart det verbala. Okej, nämnde i gårdagens inlägg att jag fastnat litet på truismer (men det är ju också ett närmande och lärande hos mig själv...jag trivs med det just nu och har funnit trusimernas förmåga samt betydelse alldeles nyligen). Jag känner bara äntligen - jag lever och jag känner. Äntligen får jag lov att uttrycka mig på MITT sätt. Det tog mig 27 år att slutligen få uppleva det konstnärliga som ett acceppterande sätt att uttrycka sig. Så nu kommer jag fortsätta ännu hårdare.

Terminen avslutades förra veckan med interaktiva gestaltningar. Redovisningarna var mycket härliga att följa och ta del utav! Samtliga utav dem gav upphov till efterföljande diskussioner som även fortsatte utanför lokalerna och satte mig i fortsatta funderingar. Gränser. Det är spännande och det går att göra SÅ mycket utav det.

I min basgrupp enades vi tidigt om att vi skulle måla. Vi hade samtliga utav oss saknat det en aning och därmed var det mycket fort ett gemensamt beslut. Skissböckerna förde oss samman, där vi alla hade arbetat utifrån begreppet gränser. Det var just det ordet, gränser, som kom att bli vår gemensamma röda tråd. Att arbeta i grupp är inte alltid så lätt, men det är just det som jag även upplever fascinerande på många sätt. Vi intar en roll för att lättare strukturera upp tankar i gruppen och kanske också för att fungera bättre ihop. Det är dock, kan jag emellanåt känna, att när det inkommer tankaer eller idéer som man själv inte kan stå bakom som det blir jobbigt. Den roll man tidigare möjligtvis intagit faller och plötsligt står man "naken" inför de andra. Vi blottar oss själva i grupparbeten. Vi delar med oss av våra tankar samt reflekterar öppet i de olika samtalen. I vår grupp gick det lite upp och ned. Vi är olika individer med olika åsikter. Åsikter måste respekteras. Vi måste gemensamt hitta en väg som kan tänkas passa alla. Emellanåt kändes det lite "knöggligt", men jag tyckte ändå att vi fann ett sätt till slut. Likaväl som det kunde kännas lite kämpigt hade vi väldigt roligt tillsammans också. Jag är glad att jag fick lov att göra detta gestaltningsarbete tillsammans med min grupp. Det känns ännu bättre när jag vet att vi är så olika individer med väldigt olika tankar och att vi TROTS DET skapade något tillsammans som vi kände oss nöjda med. Våra målningar och vad vi ville ha sagt med dem fick säga sitt i formen av ett kors. Det kändes till en början jobbigt att stå där framme då vi var sista gruppen ut, men i efterhand känns det bra. Jag är stolt över att vi fem kunde stå för att vi var oense emellanåt, men att vi ändå kämpade för en linje som vi slutligen hittade. Det känns grymt!

/Hanna