Vidare reflektion.

Reflektion. 1500 tecken. Typiskt att man inte har Word på den här datorn, men men, får väl gå lite på känslan helt enkelt.(Tror att ett A4 rymmer omkring 1500 tecken?)

Innan jag påbörjar mina reflektioner och tankar kring det individuella gestaltningsprojektet vill jag inleda med att säga att jag har haft väldigt roligt under hela projektets gång. Tankarna har svävat fritt ganska länge, men till sist har man (jag) kommit på en idé som kanske kan komma att fungera. Att sedan ges möjligheten att vidareutveckla den idén och tillsammans med goda vänner få chansen att uttrycka glädje i form av dans har varit en speciell känsla som medfört mycket därtill.

Nu till idén. Jag har funderat lite i efterhand kring varför jag valde att dansa omkring på Heden tillsammans med min vän F och samtidigt dokumentera mitt "konstverk" med hjälp av L. När jag sedan under redovisningen i torsdags fick frågan om varför vi bar "rånarluvor" formades ytterligare tankar och reflektioner i mitt huvud. Varför bar jag/vi rånarluvor egentligen?

Min första tanke när vi i vår grupp tilldelades Heden som plats för projektet var att jag personligen upplever Heden som en relativt tråkig plats. Däremot finner jag inte fotbollsplanen trist, snarare tvärtom. Kanske är det som vår lärare M säger; att det kan vara skönt med ett tomt A4-ark i Göteborg. Det är möjligt och låter faktiskt ganska skönt på ett sätt. Det som jag däremot tycker tar över och gör Heden till en "gråzon" för mig är parkeringen och bilarna. Grått, grått, grått. Nope, en kortsiktig förändring för en dag blev min tanke. Att göra något oväntat och förvåna människor och möjligtvis skapa någon slags diskussion om varför jag/vi gjorde det vi gjorde (det bör dock tilläggas att ingen frågade något. Vi fick enbart konstiga blickar). Det är möjligt att tanken till en början även var att sprida någon form av glädje för människor, men i efterhand har jag funderat lite ytterligare kring detta. Hade jag/vi klätt oss i lustiga kläder och spelat "glattig" musik är det kanske så att vissa människor hade stannat till och fått sig ett gott skratt, men med tanke på att vi klädde oss relativt slappt och hade skön hiphop i bakgrunden kanske det också medförde att människor inte riktigt förstod vad vi sysslade med riktigt. Lika bra det. Måste man alltid veta och förstå allt? Kanske är det bättre att se något ovanligt och fundera vidare kring det? Möjligtvis är det kanske även så att "min tanke" om att sprida glädje inte var en utav mina tankar?

Nu till frågan beträffande rånarluvorna. Varför bar vi dem egentligen? Min tanke där var att människor istället för att titta på våra ansikten och se utifall de kände igen oss, istället skulle fokusera på själva dansen som ett eget konstverk. Vi, dvs jag och F, blev till ett konstverk. Mitt konstverk. Däremot, efter att ha fått frågan under redovisningen i torsdags, ställdes jag inför en ny tanke; vad säger att det inte skulle kunna ha varit ett konstverk om vi valt att visa våra ansikten? Handlar det egentligen om min rädsla för att "stå i centrum"? Hur hade det dessutom känts att dansa på ensam på egen hand? Vilken effekt hade det fått på mig?

Spännande med tankar. Dock känner jag att mitt konstverk har medfört någonting stort för min del. Att våga ta plats i det offentliga rummet är spännande och lite "förbjudet" på något sätt. Jag skulle inte ha något emot att göra om det. Då UTAN rånarluva. Next step.

Må väl! Ikväll kräftskiva...mumma!